Historia

Våra föregångare och den första styrelsen - året var 1905.

Bakre raden från vänster: Gerda Eneberg-Mårtensson, PG Vicksell, Mimmi Pålsson-Holm, JP Nelin, Amanda Kindberg-Hansson, Frans A Håkansson, Ida Eneberg
Främre raden från vänster: Johanna Nordin, Anna Persson, Gustav Perssson, Nils Berglund, Alfred Nelin, Manfred Nilsson, Anders Månsson.

Här ser vi resegillet av Templarhuset - och numera Bion.
Året är 1904.

Biografhistoriska nyckelår

• 1905 - Fastigheten uppförs av godtemplarorden Bernadotte.
• 1907 - Fastigheten överlåtes till bioverksamhet Alms turnébio visar film med medhavd projektor och filmduk
• 1912 - KivIks blografförening bildas. Visade film med egen apparat.
• 1927 - Olle Håkansson som ar sju år börjar arbeta som biljettrivare och detta ar Inledningen på Olles nästan sekellånga engagemang för KivIks Bio.
• 1931 - Ljudfilmspremiär.
• 1940 - Militären tar över fastigheten som förläggning under krigsåren.
• 1950 - Installeras en fast prOjektor, 7 akter blev 2.
• 1979 - Två nya projektorer installeras. Ingen paus mitt i filmen.
• 1985 - Vldevox tar över ansvaretl för filmutrustningen och installerar två nya projektorer som vi fortfarande visar film med.
• 2004 - Olle Håkansson går bort vid en ålder av 84 år. För alla KIvlingar, inflyttade och sommargäster var Olle ETT med KIvIks Bio och den som såg till att bioverksamheten fungerade under nästan sju deecennier. För oss som varit medhjälpare blev Olles bortgång en svår sak och bion lar aldrig bli riktigt densamma.
• 2005 - Vi som tidigare yar medhjälpare har nu repat oss och är beslutna att föra biloverKsamheten vidare. Kiviks Bio kommer ävenfortsättningsvis vara en av flera självklara mötesplatser på KivIk.

Olle Håkansson berättar

När visades film i Kivik första gången?

Första gången var det i den nuvarande lokalen som är en gammal NTO-lokal som byggdes 1905. Och för att få in pengar till att driva den, så fick de ju hyra ut lokalen – och då blev det bio. Första visningen var 1907.

När hade du först kontakt med biografen?

Jag var sju år gammal när jag fick följa med min far. Han var engagerad i bion då och sålde biljetter. Han var också vicevärd för huset. På den tiden fanns där en rätt stor läktare och jag fick riva biljetterna åt dem som satt däruppe. Där var 50 platser.

När jag hade blivit lite äldre stod jag vid den andra dörren där nere och senare fick jag ta över biljettförsäljningen.

Var det en viss sorts människor som gick på bio förr?

Nej det var alla. På 20-talet hade vi till och med en som satt och spelade piano och en som spelade fiol till bilderna.

När ljudfilmen kom blev det ett uppsving. Vi hade 150 – 175 personer på nästan varje film. Vi körde på lördagarna då. Ibland när det var snöstorm, på den tiden när Håkansson körde från Kåseberga i sin gamla T-ford, kunde det hända att folk ringde mig på eftermiddagen och frågade: ”Kommer bion ikväll?” Och det gick ju som oftast. En annan sak som hände under Håkanssons tid var den gången han glömde duken. Då fick far och jag rusa hem och sy en duk av lakansväv som vi hade i vår affär, sen tillbaka och spänna upp den. Det var ju på den tiden när inte TV och video fanns, så folk hade inte så stora pretentioner. De var glada att få se film.

Hur annonserade ni på 30-talet?

Det var ju med affischer. Det är möjligt att Hansabiografen hade en annons med de olika visningsplatserna.

Vad var det för slags stumfilmer?

Tom Mix, det var ju en sån som red på häst. Det var mest svenska filmer då, de gick bäst. Sen blev det mindre och mindre svenska och mer utländska filmer, amerikanska och engelska. Greta Garbo och Ingrid Bergman drog ju mycket folk. Det gick jättebra.

Var det andra aktiviteter också?

Ja, det var ju NTO-förening på den tiden, som höll sina möten och fester. Där var allt möjligt, till och med ett bröllop. NTO-föreningen var mycket i ropet men dog bort under krigsåren 1940-45 när militären tog över lokalen. Här var fullt med militärer då, de låg överallt. Man fick nästan inte gå ut om kvällarna. Det var mörkläggning och man skulle ha passersedel ifall man skulle gå ner i hamnen. Bion stod stilla under krigsåren.

En del av flickorna blev ju gifta med militärer så de flyttade och sen dog föreningen bort. Där var bara jag kvar av dem som kom hem efter exercisen.

Filmvisningarna började sen igen och det var en som hette Thor Pettersson från Eslöv som hade bio här då. Han drev den i flera år. Sen kom Evy Persson från Gärsnäs och efter henne kom där en norrman, Johnny Bensgård hette han. Han drev den också några år, men sen blev han sjuk och pensionerad och sålde bion till Videvox 1985.

Var där ett speciellt maskinrum?

Maskinen stod i ett litet rum under läktaren. Sen hade vi en stor spis inne i lokalen att elda i. Värmen spreds via rör ut i salongen. Pianot stod på golvet. Det var Buster Keaton och Släpvagnen som drog mest publik och Harold Lloyd och Bröderna Marx. Det här var ju på 30- och 40-talen. George Formby drog också mycket folk, men det var ju senare.

När blev det fast biograf?

Det var på 50-talet. Hansabiografen var ju på turné. Lundberg satte upp det för var gång. Det var han som visade i Skillinge, Vitaby, St. Olof och på Kivik. 1950, då Thor Pettersson tar över, blir det första gången fast biograf i Kivik. Han satte in en maskin och så fick de sätta ihop filmen själva. Den kom ju i sju/åtta akter och så satte maskinisten ihop den till två akter, med paus emellan.

Med denna projektor visades film i Kivik på 50- och 60-talet ... ...och projektorn kan ses i verkligheten på Kiviks Museum.

Biobesökare på 50-talet

Bland biobesökarna syns bl.a. Karin Jönsson, Ingegerd Mårtensson, Ingegerd Fransson, Ingar Lundstet, Inez Eriksson, Gun Eriksson, Gullvi Ardnor, Clarie Anderberg. Ines, Bengt Åke Nilsson, syskonen Esbjörnsson, Birgitta Jonsson, Agnes, Kjell Johnsson, Fröken Liljedahl, Göte Eriksson, Marta Eriksson, Lasse Fröjd, Arne Fröjd. Arne Olsson, Helge Håkansson , Einar Hansson, Rut Björk, Berit Nilsson, Hilma Torell och Gudmar Olsson med fru.

Nils och Karin Olsson berättar mer...

Bion har alltid varit viktig här i Kivik men efter kriget var det även mycket med ”Kiviksamatörerna” på biolokalen. Kiviksamatörerna blev en stor sak. Vi träffades oftast hemma hos Olle och gick igenom revy och teatermaterial som Olle hade kommit över. Planerade, övade och delade ut roller...

På bilden syns bl.a. Johan Nilsson, Doris Nilsson

... Till att börja med var det ganska anspråkslöst men efter hand blev det mer då fler ville vara med. Några var ju också bra på att sjunga och spela instrument. Helge”Hacken” Håkansson och Allan Fransson var riktiga sångförmågor och Johan Nilsson var en hejare på att måla upp dekorativa bakgrunder så med tiden blev det här med revyandet större och större.

”Det var då jag själv blev intresserad av att måla annat än sånt som tillhörde mitt yrke” berättar Nils som under sitt yrkesverksamma liv varit byggnadssnickare på Kivik. ”Jag minns hur vi la ut jättemålningar på golvet på övervåningen. Det fanns knappt plats att sätt sin fot där utan att trampa på en målning.

På bilden syns bl.a. Olle Håkansson, Doris Nilsson, Johan Nilsson m.fl.

... Vi hade mycket idéer och roligt med allt detta. Johan skissade upp motiven och sen låg vi på knä på golvet och målade långt ut på kvällarna”

Helge Håkansson, Allan Fransson, Olle Håkansson m.fl.

När Allan Fransson under krigsåren sjöng "Varför skola människor strida" var det många som grät.

Kiviksamatörer på bild - från vänster till höger:
Karin Olsson (född Thorsson), Gudrun Mattsson (född Fröjd), Nils Olsson, Gudrun Nilsson (född Smith), Allan Fransson, Gullbritt Andersson (född Mårtensson), Ingrid Sälse (född Fransson), Ulla Andersson, Elsa Hansson.

”När vi hade våra revyer var det ofta fullsatt. Ibland fick vi köra flera föreställningar och det kom folk från St. Olof, Knäbäck och Brösarp som var nyfikna och hört talas om oss. Det var verkligen en rolig och spännande tid.” … berättar Karin som är född i Karakås några kilometer från Kivik och arbetat i den lokala fruktnäringen under sitt yrkesverksamma liv.

Och sen hade vi Blomsterfesten - varje pingst. Det var en slags karneval där vi klädde ut oss och gick i kortege genom byn och varje år valdes en av byns flickor ut till årets blomsterdrottning.

Blomstertågets front.

Karnivalsfirare i Kivik. Tiden är sent 40-tal eller tidigt 50-tal

... och här är Karin Olsson blomsterdrottning 1946

Nils och Karin på väg ut i karnevalaståget. I bakgrunden syns Sven Andersson och Iris Lundkvist. Tiden är sent 40-tal eller tidigt 50-tal.

Vi hade även auktioner till förmån för Livräddningsstationen på NTO/Biolokalen. Många levde ju på fiske här då. Det var syjuntan som stod för det arrangemanget och de inkomsterna som kom in där har hjälpt många nödställda fiskare vid vår kust.

Och sen var det ju Valborgsångarna som gjorde till tradition att dra runt här i byn på sena Välborgskvällar med skön vårsång. Man viste aldrig var dom skulle dyka upp och vi minns att folk satt uppe hur länge som helst för att få höra eller se en skymt av dom. Så pågick det under många år. Allt kretsade kring NTO- och Bion och det var samma personer som var drivande om det så gällde Syföreningen, Bion, Livräddningsstationen, NTO, Idrottsförreningen, Blomsterfesterna eller de nattliga Valborgsångerna. Några var mer engagerade i det ena och några mer i det andra.